svk
Svenska Kusten - portalen för Sveriges kust
Gryts skärvårdsförening skriver till regeringen om fiskevatten och fiskevård

GRYTS SKÄRVÅRDSFÖRENING

" ett framtidsprojekt"

C/o Per Gräslund, Grönsö, 610 42 Gryt 0123/43036 eller 08/268433.

epost: graslund.per@telia.com

För en brukad och bebodd skärgård

med rent vatten och rikt biologiskt liv

i ett väl hävdat och med ömsint omtanke

bebyggt kulturlandskap.

 

Till Regeringen                                                                                                                                                                                                                                                     050410

C/o                             Jordbruksminister Ann-Christin Nykvist och

Miljöminister Lena Sommestad.

Kopior till:       Fiskeriverket och Naturvårdsverket

Riksdagens Miljö- och Jordbruksutskott

Utlåtande över Naturvårdsverkets och Fiskeriverkets utredning

Förutsättningar för fisketurismens utveckling i Sverige. Rapport från ett regeringsuppdrag.

Trots att rapporten ej sänds ut på remiss önskar Gryts Skärvårdsförening på detta sätt ge sin uppfattning om rapporten till känna.

I den nu aktuella rapporten hänvisar Naturvårdsverket och Fiskeristyrelsen till propositionen KUST OCH I NSJÖFISKE SAMT VATTENBRUK , Prop. nr 2003/04:51 som vi tidigare yttrat oss över. I propositionen har rapportförfattarna funnit regeringens uppdrag. Rapporten är därför, så vitt vi kunnat se, inte grundad på specifika direktiv. Vi vet därför ej i vilken utsträckning av oss kritiserade förslag och luckor beror på regeringsdirektiv.

Vi inskränker vår argumentation dels till de förhållandena på ostkustens skärgårdsområde som vi känner, dels till ett fåtal av rapportens ämnesområden. Vi skisserar även ett eget förslag för ett bättre sakernas tillstånd.

Sammanfattning:

Våra synpunkter och förslag kan i korthet sammanfattas sålunda

          Rapportskrivarnas inriktning på de egna verkens kärnområdena samt deras undertryckanden av fiskevattenägarnas och det privata ägandets roll inskränker perspektivet och minskar rapportens praktiska värde..

          Särskilt lyser det företagsekonomiska perspektivet med sin frånvaro. Det är illa, eftersom problemen för turistfisket i första hand är av den sociala och ekonomiska art som en företagsekonomisk analys kunnat belysa och på vilken förslag till en mer positiv kurs kunnat grundas.

          Beprövad erfarenhet och bevisat framgångsrika förvaltningsformer baserade på privat ägande sätts på mellanhand till förmån för politiskt korrekta förvaltningsförslag eller snarare modeord som nätverk och samförvaltning. Begrepp om vars värde för fiskeförvaltning och fiskeföretagande ingen erfarenhet finnes.

          Gryts skärvårdsförening föreslår att fiskeföretagandet ges samma typ av villkor som gäller för annat företagande. Därigenom skulle fiskeresursen kunna få högt marknadsvärde och följaktligen bli väl vårdad och aktivt   marknadsförd av skärgårdens företagare, arrendatorer och ägare till kundernas t ex sportfiskarnas fromma.

          Utökade delkonfiskationer av privat fiskerättsägande till förmån för   fisketuristiska turistentreprenörer eller andra måste avvisas. I stället bör de sedan 1985 existerande och för fiskevården förödande äganderättsingripandena avvecklas.

 

Rapportens inriktning:

Rapportens beskrivning av fiskeribiologiska grundfakta och av naturvårdssynpunkter är, som man kan vänta sig, då utredningsansvaret lagts på de två aktuella ämbetsverken, invändningsfria och snarast onödigt fylliga. Turistdelegationens marknadsfakta kompletterar de biologiska och naturvårdsmässiga. En grupp av relativt nystartade fisketurismföretagare har lyckats få sina särintressen lika väl tillvara tagna av rapportförfattarna som fiskevattenägarnas intressen genomgående har tonats ned och deras möjligheter förtigits.

 

Det företagsekonomiska perspektivet.

Uppdraget anges inledningsvis vara att utveckla fisketurism. Det framgår att detta skall ske bl a genom   privatägda fisketurismföretag, på ostkusten främst genom s k guide- och turbåtsföretag. Det borde därför ha varit de företagsekonomiska och mindre de biologiska förutsättningarna som satts i förgrunden. De senare är förvisso problematiska men relativt väl definierade och redan under utredning i många andra sammanhang. För fiskevården är de sociala och organisatoriska problemen sämst utredda och mest akuta. Deras lösning kräver insikter i företagsskapande och i villkoren för företagsekonomiskt agerande.

 

Mot denna bakgrund är rapportens avsaknad av målmedveten och kvalificerad företagsekonomisk analys och därpå grundade rekommendationer anmärkningsvärd. Bristen kan möjligen förklaras av vilka de utredare är som regeringen givit uppdraget. Det bör dock ha legat inom de ansvariga ämbetsverkens beslutsrätt att till styrgruppen eller på annat sätt tillföra utredningen ett företagsperspektiv.

 

Företag kan ej skapas om företagaren ej har incitament. Det vanligaste incitamentet är att kunna driva företaget med vinst, så att t ex den småföretagare i skärgården som det nu gäller kan vinna sin bärgning. Vinst kan dock ej uppnås i ett företag som ej kan kontrollera och själv, inom ramarna för allmän lag och förordning, bestämma över, utveckla och taga ansvar för sina resurser. De må vara jord- och skogsmark för bönder, verkstad och råvaruflöde för industriidkare och fiskerätt och fiskeresurs för fisketurismföretagare.

Därtill kommer företagarens glädje över att skapa något fungerande. Det är en viktig men ofta förbisedd aspekt på företagarens incitament: Att få skapa och utveckla något eget.

I ostkustens skärgårdsområden förmenas dock skärgårdsbor med ägda eller arrenderade fiskevatten att hålla kontroll över sin fiskeresurs. Detta är, som utvecklingen sedan 1985 övertydligt visat, förödande för fiskevården och för utveckling av lokal företagsamhet inom turistfiskets ram. Hindret är det fria handredskapsfiskets negativa inverkan på ägandeansvaret, incitamenten och resursvården.

 

Fisketurismföretagarens behov   av en fiskeresurs som kan kontrolleras och utvecklas betonas mycket riktigt i rapporten. Argumentet användes dock högst ensidigt. Rapporten vill tillförsäkra den nye fisketuristföretagaren som ej äger eller arrenderar fiskevatten. En del av yrkesfiskarnas nuvarande, till antalet begränsade, licenser skall därför överföras till denna nya företagaregrupp för att de i ordnade former skall kunna bedriva sin turistverksamhet både på statens fria vatten och på privata vatten, där fritt handredskapsfiske råder. Ett handredskapsfiske som   infördes till fördel för   enskilda år 1985 men då ej alls avsågs skola gälla till fördel för kommersiell exploatering.

 

I rapporten löser man ej problemet med hur de nya fisketurismföretagarna skall kunna få disponera och vårda en egen " åker" inom de fria vatten som staten disponerar. Ej heller framkommer någon tillfredsställande lösning av problemet hur en sådan företagare skall kunna få trygg och exklusiv tillgång till privata " vattenåkrar" utan orimligt intrång i ägarens rätt.

På såväl de fria vattnen som på de privata vattnen med fritt handredskapsfiske råder nu ”Allmänningarnas Tragedi”. Incitament och möjlighet att utveckla den egna ägda eller arrenderade fiskeresursen till excellens och högt marknadsvärde saknas.

 

Rapportförfattarna blundar för att det finns privata fiskevatten som har potential att bli väl vårdade resurser i ägarens eller en arrendators hand. Blundandet må vara politiskt korrekt men konstruktivt är det inte. Tvärtom missar utredarna en gyllene affärschans som vore omöjlig att missa för en utredare med en tillräckligt stark företagsekonomisk insikt och förmåga att föra insikten till torgs. Rapporten borde revideras på denna punkt. Det kunde enkelt ske med hjälp av företagsekonomisk expertis. Sådan finns att hämta t ex inom det framgångsrika fisketurismprojektet Det Naturliga Fisket, inom Fiskevattenägarna och hos LRF.

 

Det är sant som, i nästan propagandistisk form, framhålles i rapporten att fisken på en definitionsnivå är en nationell resurs. Det är dock även sant att den form för förvaltning av fiskeresursen som har längst hävd, är mest utprövad och som bäst står i samklang med den subsidiaritetsprincip och det lokala engagemang som i så många andra sammanhang eftersträvas, är privat ägande och privat arrende.

Även de nya fisketuristföretagarna vore betjänta av den arrendemöjlighet som skulle uppkomma om fiskevattenägarna disponerade sin äganderätt till fullo. En tanke som ej ens diskuteras.

 

Tillvaratagande av erfarenhet contra oprövade men politiskt premierade luftslott.

Bristen på företagsekonomiska perspektiv återspeglas på ett nästan parodiskt sätt i valet av utgångspunkter för reformförslag.

Först i Bilaga 5, sid 90-91 lämnas en någorlunda fyllig redogörelse för det mest framgångsrika fisketurismprojektet i södra Sverige, nämligen " Det Naturliga Fisket" som drivs på de fortfarande privata fiskevattnen i inlandet. Det likaså framgångsrika ”Fisketurism Sydost” näms ej alls, medan det oprövade och till sina resultat helt okända sk Skyltfönsterprojektet får förhållandevis stort utrymme.

 

I huvudtexten har exemplet Det Naturliga Fisket omnämnts på två rader (sid 32) såsom " intressant" . Ingen som helst slutsats dras av att detta turistfiskeprojekt varit mycket framgångsrikt och att framgången   sammanhänger med att fiskerätten fått förbli privat, så som den varit i södra Sverige minst sedan medeltiden och fram till 1985 även var det i ostkustens skärgårdar. Den i Bilaga 5 införda slutsatsen att " ---det fria handredskapsfisket gör det emellertid mycket svårt att både förankra och säkerställa en ekologiskt uthållig fisketuristisk näringsverksamhet i dessa områden---" , dvs i skärgården ger inget eko i huvudtexten eller i rapportens rekommendation av förvaltningsformer.

 

Slutsatsen borde vara att en fiskeresurs som 1985 drabbats av Allmänningarnas Tragedi inte kan vårdas av ägaren. Vårdade fiskevatten är, även enligt rapportskrivarna, vad som måste finnas. Men hur skall ägaren/arrendatorn/företagaren kunna vårda och ta ansvar för en resurs som all världens sportfiskare/kunder kan utnyttja gratis och som därtill konkurrerande fisketuristföretagare, enligt rapporten, bör kunna exploatera utan fiskerättsägarens medverkan eller tillstånd?

 

Att de mobila turistfiskeföretagarna utan egna ägda eller arrenderade fiskerätter skall licensieras och därmed premieras är tydligt. Att deras kommersiella exploaterande av andra ägares eller arrendatorers fiskerätter skall sanktioneras framgår på sid 56-57. Där argumenterar man för att kommersiellt bruk av andras fiskeägor skulle vara tillåtlig med hänvisning till vad som anses gälla för allemansrättsligt tillgängliga marker. Detta sägs trots att författarna inser att det fria handredskapsfisket inte är en allemansrätt. Ändå drar man parallellen.

 

För allemansrätten gäller enligt HD-domen i det s k forsrännarmålet Mårdaklev och enligt Miljöbalkens förarbeten att kommersiellt exploaterande av andras egendom skall vara tillåten. Detta gäller så länge ägaren och hans mark ej tar skada av viss omfattning. Den kontroll av sådant exploaterande genom respektive länsstyrelse som föreslås i Miljöbalken har typiskt nog ej kommit till stånd. Kanske därför att rättssituationen är så illa definierad i balkens text. Situationen är således oklar och praxis är knappast väl grundad och praktisk.

Detta framgår bland annat av att en del ansvarsfulla turistföretagare, främs i norra Norrland,   insett det orimliga i situationen och velat motarbeta risken för att lokalt dåliga relationer skall uppkomma och även kan gå ut över kunderna. I vissa fall har därför frivilliga avtal slutits med markägare på vars marker olika kommersiella friluftsarrangemang bedrivs. Lagstiftaren har däremot inte dragit någon slutsats av detta privata initiativ och följt föregångspersonerna i spåren genom att reglera området och ge de avslutande parterna jämlika och likvärdiga rättssituationer, så som normalt eftersträvas inom civilrätten och enligt rättsstatens likabehandlingsprincip. Rapportförfattarna för ingen diskussion om detta utöver andragandet av en lös parallell. Rapporten ger inget stöd åt krafter som på denna punkt kunde hjälpa fram en rättsligt, resursmässigt och företagsekonomiskt sund utveckling   inom fiskerätten.

Ej heller reagerar rapportförfattarna mot att ett antal fiskeguider, utan att rådfråga länsstyrelse eller invänta lagstiftning och rättsfall och givetvis utan att begära lov från ägarna, redan startat egen företagsekonomisk verksamhet på annans fiskerättsegendom. Tvärtom stöds denna självsvåldiga självtäckt genom analogin ovan med det s k forsrännarmålet i HD.

Skall paralleller dras med allemansrätten hade det varit mer på sin plats att påpeka hur fiskeguiders, fiskecampers och andra turistföretagares exploatering av andra ägares fiskerätter verkligen stör ägarens näringsmöjligheter och gör det i så betydande omfattning, att eget företagande omöjliggöres.

 

I rapporten rekommenderas fisketurismföretagarna att träffa avtal med fiskevattenägarna.   Ekoturistföretagens organisation   ger samma rekommendation till sina medlemmar beträffande kommersiellt exploaterande av allemansrätten. Det låter bra, men fiskerättsägarens position i en sådan avtalsförhandling lär inte vara ”mycket att hurra för” och hans förlust är mycket större än t ex en skogsägares förlust av att hans skog genomströvas kollektivt på allemansrättslig grund.

 

Den tragiska situation som tillskapats i skärgården genom 1985 års lagstiftning leder till osämja och otrivsel genom rättsosäkerheten och är därmed direkt skadligt för seriöst och fridfullt företagande

 

Nätverk och samförvaltning.

I stället för att utgå från beprövad god erfarenhet av fisketurism baserad på ägda och arrenderade vatten i inlandet betonas värdet av nya förvaltningsformer. Det som nämns i rapporten är " nätverk" och " samförvaltning" . Hur dessa nya och oprövade förvaltningsformer ser ut redovisas ej. Företagandets beroende av klara ansvars- och därmed ägandeförhållanden borde ha betonats. Nu sopas alla argument av detta slag under mattan genom att helt enkelt inte diskuteras.

 

Nätverk kan betyda nästan vilket rådslag som helst i lösa former. I affärsverksamhet blir sådan formlöshet orimlig och juridiskt ohållbar.

Samförvaltningsidén skall bland annat tillämpas inom det provområde som Fiskeristyrelsen, efter rapportens publicering , beslutat om inom Kustlandet mellan Bråviken och Oskarshamn. Vid verkets presentation av provprojektet i Gamleby inför alla områdets fiskeintressenter den 3 mars i år kunde fiskeriverkets representant inte definiera vad samförvaltning var. Det överläts åt de lokala intressenterna att ge denna nya, okända men obligatoriska, form innehåll. Vad verket däremot vet är att denna luftiga tanke är värd att prövas. Den väl utprovade och lyckosamma, privata ägandeförvaltningen, däremot,   varken diskuteras som ett reellt alternativ i rapporten eller tillåts bli provad på realistiska villkor inom provområdet.

 

Respekten för äganderätten och rättsstaten.

I rapporten saknas diskussion av eller hänsynstagande till att det fria handredskapsfisket inte blott medfört att fiskevården upphört utan även att privat egendom kommit att delkonfiskeras på ett för den grundlagsfästa äganderätten främmande sätt. Tvärtom argumenteras i rapporten, som sagt, för att exploatering av annans egendom i företagsekonomiskt syfte hör till de företeelser som skall stödjas. Detta innebär även att den äganderätt som är en av marknadsekonomins och därmed välfärdens nödvändiga grundpelare naggas i kanten. Ovidkommande i sammanhanget? Ingalunda i något sammanhang! För många medvetna medborgare är minskad respekt för en demokratiskt beslutad   grundlag och rättsstat mer störande än minskad gäddtillgång.

 

Gryts Skärvårdsförenings   förslag.

Vi har naturligtvis inte de resurser som skulle krävas för att utarbeta ett genomarbetat alternativ till rapporten. Därtill enligt erfarenhet ett stöd för rättsstaten och demokratin.

 

Vi tror oss dock veta vad som skulle krävas om statsmakterna verkligen ville stödja skapandet och utvecklandet av en blomstrande fisketurism i skärgården. En näring som mer än någon annan marknadsbaserad näring naturligen borde kunna bidraga till att förverkliga visionen om en levande skärgård med väl vårdade naturresruser inklusive fiskeresursen.

Vi gör detta påpekande mot bakgrund av ett livslångt arbete i skärvårdens tjänst som inneburit stora idéella insatser och givit dokumenterade resultat. Se bland annat Naturvårdsverkets rapport Skärgård 2000, där den av oss och våra medlemmar vårdade delen av Gryts skärgård ansetts höra till de särskilt skyddsvärda. I samma rapport noteras att vårt arbete försvåras av det fria handredskapsfiskets följder.

 

Den enkla och grundläggande sanningen är att fisketurismens framgång i skärgården är beroende av att fiskeresursen blir så väl skött att den efterfrågas av en tillräckligt stor och betalningsvillig kundkrets. Detta skulle   kräva att ägare och arrendatorer kunde arbeta på företagsekonomiskt sunda villkor, d v s kunde marknadsföra en bra produkt som kunderna vill och får betala för. Då kan fisketurismen ge företagaren lön för mödan. Branschmässiga och lokala anpassningar måste varje företagare givetvis göra. Ävenså måste företagaren anpassa sig till rådande lagar och förordningar. Sådana behövs i hög grad inom fiskets område, men de bör helst vara av generell karaktär och upprätthållas genom fungerande kontroll. Då skulle fisketurismen och fiskevattnen få ett ökat värde. Ägarna skulle få incitament att antingen själva bedriva fisketurism utifrån den egna resursen eller låta andra entreprenörer arrendera vattnen och nyttiggöra dem.

 

Dessa entreprenörer kunde här i skärgården,   liksom i inlandet, bidraga till att gäddfisket fick ett nationellt och internationellt anseende som skulle öka företagandets lönsamhet. De skulle kunna arrendera större vatten och driva en mer lönsam rörelse i naturligt, kommersiellt samarbete med ägarna.

De företagare som skötte sina ägda eller arrenderade fiskeägor väl skulle kunna få hyggliga inkomster, vilket vore dem väl unt, om det skedde på marknadsekonomins konkurrensvillkor.

 

Även de fiskevatten som   staten förvärvade genom expropriation från Ostkustens hemman på 1950-talet är utsatta för Allmänningarnas Tragedi och har ej vårdats aktivt av ägaren/staten. De kallas typiskt nog för     ”Fria Vatten.” De skulle sannolikt bli bättre vårdade om staten arrenderade ut dem till idéella organisationer eller kompetenta skärgårdsföretagare. Ägaren/staten skulle givetvis föreskriva villkor för sådana arrenden.

 

Sportfiskare köper i dag bra fiskedon, fiskebåtar och fiskeresor av företagare som tillåts   tjäna pengar. Hur företagarna använder pengarna bryr fiskarna/kunderna sig ej om, så¬länge produkten är bra. Men av den som säljer rätt att fiska vill Sportfiskarnas centrala ledning kräva gratis eller mycket billigt tillträde samt därtill rätt att kontrollera att hela intäkten används till   fiskevård. Det är en onödig klåfingrighet. Den företagare   som ej kan erbjuda bra fiskevatten får givetvis lika få kunder som den redskapshandlare vars produkter underkänns. Genom att uppmuntra fiskeföretagande på normala företagsekonomiska villkor i skärgården får sportfiskarna tillgång till fiskevatten och en stor del av fiskevården kommer att bekostas av affärsmässiga skäl utan vare sig mörtskatt, spöstraff eller eviga   politiska problem.

 

Slutligen finns skäl påpeka att inget fiskevårdsbehov och inget parti- eller organisationspolitiskt argument borde få motivera att rättsstaten Sverige utökade 1985 års defacto delkonfiskation genom att med fiskelicenser sanktionera turistfiskeguidernas självsvåldigt påbörjade exploatering av andras privata äganderätt.

 

Utvecklingen borde i dagens avförstatligade och subsidiaritetssträvande värld gå åt andra hållet. Muren har ju faktiskt fallit sedan ”det allmänna fisketragediåret” 1985 och EU:s äganderättsskydd har tillförts vår lagstiftning.

 

Högaktningsfullt,

GRYTS SKÄRVÅRDSFÖRENING

Per Gräslund

 

PS Ett för ändamålet specialinriktat Curriculum Vitae avseende undertecknarens erfarenheter:

Född 1926 och sedan dess delägare i Gräsmarö hemman och sedan ungdomen delägare i Kråkmarö by. Sedan yngsta ungdom aktiv som sommardräng i skärgårdens jordbruk, fiske och jakt. Som äldre delaktig i skötseln av dessa skärhemman och aktiv i vården av kulturlandskapet.

Fil kand i etnologi, arkeologi o sociologi. amanuens vid Nordiska Museet. Socialantropologiska studier i University of Chicago. Har publicerat flera etnologiska och kulturhistoriska skrifter såsom ”Harstena och Kråkmarö, en skiftad och en oskiftad by”; ”Kråkmaröborna, skärbor i Gryts socken”; ”Lökskär, ett av Östergötlands huvudfisken” med flera.

Civilekonom. Ekonomidirektör vid Smedjebackens bruk inom Ratoskoncernen. Ekonomiansvarig inom LKAB och medlem av företagsledningen. Ansvarig för utveckling av nya företag inom LKAB-koncernen. Organisatör och upphandlare av flera dotterbolag samt styrelseledamot i företag som Berol Kemi AB, Svenska Petroleum AB, Petroswede AB, Beijer Bygg AB, Sonab AB, m fl. VD i LKAB Kol AB. Rådgivare i flera småföretag och föreläsare i ekonomiska och organisatoriska frågor. Har som pensionär startat och lett Gryts Skärvårdsförening. I egenskap av föreningens ordförande medverkat i utredningar och projekt rörande skärgårdens ekonomi, natur och utveckling.

 

 

 



Skapad:05-04-12 © Webgraph Uppdatering

Kommentera!


16-11-25
Thanks, ESS has been great the past few times I’ve been. If you see the OMG Pure Rye, pick up a bottle of that as well to compare vs. the Oat. Among the most initteserng white whiskies out there.